En hemsk upplevelse från min barndom är när min klass i trean blev tvingade att ställa upp på nån slags småstjärnornaspektakel inför föräldrar och andra ungar. Det jobbiga minnet kom till mig nu när jag pratar med Sanne på MSN och hon citerade Lisa Ekdahls låt Vem vet. Det var nämligen den låten jag tvingades vara med och mima...
Det var en helt vanlig dag i skolan. En torsdag eller fredag skulle jag tro, för vi hade Elisabeth som lärarinna och det hade vi bara då. I början av dagen gick vi igenom hur schemat för just den skoldagen såg ut, och precis efter lunch skrev Elisabeth in något spännande. "Hemlig gäst", skrev hon. Och så ritade hon ett spöka bredvid, för att höja mystiken något antar jag.
I min enfald trodde jag att en kändis skulle komma. Kanske en musiker. Eller kanske en sportstjärna! Men så var det inte. Det var Marielles pappa. Han hade en väldigt god nyhet att komma med: klassen skulle anordna småstjärnorna, alla skulle få mima till sina favoritartisters låtar. Hur han hade fått mandat till att bestämma detta, det är ett mysterium än idag.
Jag kom i alla fall i samma grupp som Marielle, och också Elin tror jag, och nån mer som jag inte minns. När låten skulle väljas hade jag inte så mycket att säga till om, det blev Vem vet. Vi samlades hemma hos Marielle en dag efter skolan, för att organisera oss och öva. Efter att vi lyssnat efter vilka instrument som spelades blev jag satt på att mima piano plus trumpet. Sen övade vi ett tag.
När så den stora dagen kom hade vi (mamma) fortfarande inte hittat någon trumpet som jag kunde ha. Det bästa vi hade att komma med var en lila plasttrumpet från Hemköp Svalan. Mamma försökte sätta på folie på den så att den skulle se mer ut som en riktig. Det blev rätt bra tror jag, men då tyckte jag bara att det var pinsamt att komma till showen med ett hemmabygge. I vilket fall så var trumpeten ganska enkel att spela på, så mamma lärde mig spela Köp varm korv, Blinka lilla stjärna och den där om att Gubben Noah var en hedersman.
Jag gick hela vägen upp till skolan och spelade de där tre låtarna, och sen spelade jag dem för min grupp också. De blev säkert imponerade. När de såg att jag hade en lila trumpet gav de mig en mer verklighetstrogen, som de kanske - eller kanske inte - hade köpt för att säkra att vårt framträdande skulle bli så realistiskt som möjligt. I alla fall så tyckte jag väl att det kändes bättre att kliva upp på scen med en "riktig" trumpet.
Själva framträdandet gick väl bra. Jag kom ihåg när jag skulle spela trumpet och när jag skulle byta till piano. Jag antar att mina mimningar av respektive instrument var ganska mekaniska, utan känsla för vare sig takt eller ton. Men det viktigaste var ju att framträdandet tog slut, och det gjorde det ju.
Jag har ibland undrat om mina föräldrar tyckte det var kul att se den där showen. Jag tyckte inte det var kul att delta i den. Kanske att jag under vissa stunder blev lite medryckt, sådär som man kan bli när man är barn, men i stort så var "småstjärnorna" en hemsk upplevelse.
Jag pratade precis med Mattis om det här. Han var tydligen konferencier. Snacka om att slippa lätt undan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar