Överväga finns det inte tid till när idioter handlar på Pressbyrån

Fick så dålig start på dagen idag. Först glömde jag matlådan hemma när jag gick för bussen. Så vände jag och hämtade den, vilket ledde till att jag missade bussen. Sen missade jag också nästa buss. Precis. Det var SÅ nära att jag hann. Men jag hann inte. Så då gick jag in på Pressbyrån för att köpa kaffe som tröst.

När jag stod och skulle betala var kön bakom mig på fyra personer. Jag tog fram mitt stämpelkort och mitt bankkort och betalade. Då, när tjejen i kassan stämplade mitt kort, kom en ful man och bara slängde upp jämna pengar på disken och viftade med en tidning. Han hade inte stått i kö över huvud taget. Han tyckte att han var värd att gå före alla, eftersom han hade jämna pengar.

Och jag sa ingenting. Och sen hatade jag mig själv och gick och tänkte på det hela dagen. Tänkte på den där jävla fula gubbens jävla ohövlighet. Vilken idiot.

Och vilken idiot jag var som inte tänkte snabbare och sa något till honom.

Arg jag blir. Är.

Med tröttheten som vapen

Idag när jag satt på bussen mindes jag något "kul" som hände för ett par veckor sedan. Jag tacklade en liten tonåring av bussen. hade nästan glömt det men nu kom jag på det.

Jag var på väg av. Det var också många andra med mig, så det var en liten kö nedför trappan längst bak i bussen. Det var en sån där buss med högt golv bak, så trappan var en sådan med ett par trappsteg. Som på en långfärdsbuss ungefär.

När det var ungefär fyra personer mellan mig och utomhus började tre tonåriga tjejer tränga sig på. De gick åt motsatt håll oss andra. Fastän alla vet att man alltid väntar till dess att de som ska gå av gått av innan man går på. Fastän alla vet det, så försökte de tränga sig på samtidigt som vi andra skulle gå av. De klämde in sig i dörrhålet och folk fick akta på sig och trängas.

Och de där trapporna är inte speciellt breda. De är smala. Om jag går rakt på så får det knappt plats mer än så i trappgången. Så jag gjorde det. Jag tänkte att de får skylla sig själva om de håller på sådär. Dryga jävla ungar, tänkte jag.

De två första tjejerna stod i sidledes och aktade sig mot väggen när jag gick förbi. Den sista stod bara där rakt på. Så jag gick rätt på henne. Inte speciellt hårt. Men hon kan inte ha vägt mycket för hon flög ut ur bussen. Inte våldsamt. Hon ramlade inte. Stod på benen. Men åkte ut.

Då började hon högljutt säga massa skit till mig. Jag hörde inte vad för jag hade mina hörlurar i. Men jag vände mig i alla fall om och tittade på henne och försökte se så trött ut som möjligt. Det funkade. Hon fattade att hårda ord inte hade någon verkan. Så gick hon på bussen och försvann. Skönt.

Såhär på äldre dagar är det tröttheten som är mitt främsta vapen mot ungar. Precis som jag fattar att det inte är någon idé att försöka samtala med dem, eftersom de är unga och dumma, fattar de att det inte är någon idé att försöka tjafsa med mig, eftersom jag är för trött för att orka bry mig.

Och detta är någonting man lär sig redan som barn. När man får den där trötta blicken av sina föräldrar vet man att man lika bra kan lägga ner. Så mitt tips till er andra gamla jävlar är: om någon jävla unge börjar jiddra, se bara så trött ut som du någonsin kan. Träna framför spegeln innan så att du vet hur.

Nu ska jag stampa i golvdamm och se flingorna flyga i solstrålars sken. Vi hörs!

Panik & H&M

Hej,

Det finns ett H&M i Södertälje. För inte länge sedan flyttade de upp herravdelningen till övervåningen. Den nya herravdelningen blev riktigt bra. Tidigare var den dålig. Inte lika dålig som i Falun. Men dålig. Men nu bra alltså.

Jag har varit där två gånger. Första gången jag var där såg jag en ryggsäck som någon hade glömt. Eller? Har nån lämnat den här med en bomb i? tänkte jag. Sen ju mer jag tänkte på det desto mer blev det sant. Jag skyndade mig ner och ut. Eller alltså. Innerst inne trodde jag ju inte att det var en bomb. Så jag skyndade inte riktigt. Jag stod still i rulltrappan och gick lugnt ut ur butiken. Men i huvudet ville jag bara ut. Snabbt. Jag lämnade alltså butiken innan jag egentligen hunnit kolla på det jag ville.

När jag flydde från bomben hann jag knappt kolla på utbudet. Idag gjorde jag det, och insåg alltså att det är riktigt bra. Men jag ville inte köpa något. Kanske nästa månad tänkte jag. Men då började jag tänka att den nya herravdelningen på något vis är för bra för att vara sann. Kan den verkligen bära sig i Södertälje? tänkte jag. Sen kom jag fram till att nej, det kan den inte. Så då fick jag för mig att den kommer att försvinna innan jag hinner handla något. Att den inte kommer att finnas där när jag behöver den. Då fick jag någon slags mild panik igen. Ju mer jag tänkte på det desto säkrare verkade det vara att avdelningen skulle försvinna. Det kändes jättejobbigt.

Jobbigt.

Men värt...........

Hej,

Jag funderar på om jag måste skaffa en kamera och börja fota lite. Kanske ser mitt liv roligare ut på bild? Kanske inte. Men en likhet mellan foto och liv är ju att det blir vad du gör det till. Om du gillar visdomsord kan du ju lägga det på minnet.

Ett miniminus är ju att fotokamera kostar pengar. Mycket pengar om jag vill ha en bra som kan ta bra bilder. För en sån investering måste jag tänka lite. Hur ofta kommer jag ta med kameran? Inte på krogen. Inte till jobbet. Inte till träning. Kanske till promenad? Kanske till vän.

Inte värt pengarna.

Ett annat övervägande som kanske kommer göras är golf. Anders på jobbet försökte övertala mig att ta grönt kort i sommar. I september spelas ju sektionens interntävling. Kul om jag var med. Jag har funderat på att ta grönt. Det är rätt trevligt att gå och driva på banorna sommartid. Men priset igen. Priset. Klubbor. Kurser. Green-fee. Annan fee...

Värt pengarna?

En tråkig grej finns det ju

En tråkig grej med att nästan aldrig vara full längre är att jag bara har bilder jag kommer ihåg att jag tagit i mobilen.

Måndag: Blindtest av tårta till följd av uppkörningssuccé. Plats: Scania.

Igår på jobbet fick jag gå med svansen mellan bena.

Vid trefikat bjöd Stefan fram tre tårtor. Han hade tagit körkort. Det firas alltid med köpetårta (Scaniastandard). Det var tre olika prinsesstårtor. En vit. En grön (vanlig). Och en rosa. Jag tog av den rosa tårtan eftersom jag vet att jag gillar den bäst. Många tog av alla tre tårtorna men jag försöker "hålla igen lite".

"Rosa tårta är godast", sa jag till Martin och Niklas. "Vad är det för skillnad" undrade nån. "Rosa marsipan är godast" berättade jag. "De smakar samma", sa Martin. Jag höll inte med. "Vad smakar den rosa då?", frågade Martin. "Rosa", tyckte jag. "Så du kan alltså känna skillnad på de här tre marsipanerna?", sa Martin. "Ja säkert", sa jag.

Då ordnades ett blindtest. Martin preparerade tre teskedar med gräddfri marsipan. Det märktes direkt att Niklas var nervös. Han började käbbla när jag organiserade upp smakproven framför mig på en servett. "Ah nu har du tagit på alla skedarna!" sa han. "Nä peta inte på marsipanen!".

För att undvika jäv fick jag Ellinors sjal för ögonen och Stefan assisterade med skedarna. Första skeden. "Vit". Andra skeden. "Rosa". Tredje skeden. "Grön". Alla fel!

Epilog: 

Ellinor fick tillbaka sin sjal.

Martin verkade nöjd men gick med på att blindtest av den här sorten är svåra.

Marcus föredrar fortfarande den rosa tårtan.

Fan vad bra!

Skönt att Storvreta förlorade mot Dalen. Hoppas att Öhman och Kohonen slutar nu. Jävla trött man är på att se de gamla skeletten dra ner tempot.

History became legend. Legend became myth. And for two and a half thousand years...

Två öl i frysen på kylning. Det är fredag. Jag ska göra ingenting och tycker att det skall bli asskönt. Igår blev jag överlycklig över att Lidl hade sänkt priset på apelsinjuice.

Fan vad jag har blivit gammal.

"I'm old, Gandalf. I know I don't look it, but I'm beginning to feel it in my heart. I feel... thin! Sort of stretched. Like butter scraped over too much bread. I need a holiday. A very long holiday."