Jag älskar Sagan om Ringen (engelskifierad titel i fråga om användandet av stor bokstav i alla ord utom typ och, detta inte för att jag vill framstå som anglosaxisk utan för att Ringen i det här fallet är som Gud). Mina favoritavsnitt i böckerna är de där huvudpersonerna är hemma i Fylke och äter, när de är på världshus och skvallrar eller när de bara knallar kring i skogen och småsnackar. Jag önskar att jag hade det så. Jag vill knalla runt, möta nya människor och skvallra. Eller vill jag det? Antagligen inte innerst inne, jag är nämligen som de allra flesta andra: otillgänglig.
Vill man inte vara ifred så vill man bara vara med de man redan känner. När man ska någonstans har man bråttom, susar fram i sin bil eller på syn cykel. När man reser kommunalt eller gemensamt vill man lyssna musik i lurar, läsa eller sova. Inte prata. Stanna för att sova gör man sällan, och gör man det sover man antingen i bilen eller på ett hotell utan bar. Och finns bar sitter där bara män som vill dricka i ro, eller barnfamiljer som vill dricka och äta svindyrt samtidigt som de förstör atmosfären för alla andra. Och vad det gäller skvaller - alla vet ju redan allt som bekommer dem. Mobiler, datorer, pads och pods - det finns inget kvar att säga!
Av samma anledning, tror jag, degraderas samtal allt oftare till ett sorts associationsrace deltagarna emellan. Någon börjar med att berätta något den har sett eller läst, varpå någon fortsätter med något relaterat som den har sett eller läst. Instick i stil med "jag såg på TV" eller "jag läste en tråd på Flashback" avlöser varandra. Gemensamt vet man så lite om så mycket att det är omöjligt att stanna vid ett och samma ämne en längre tid.
Givetvis är ovanstående lite tråkigt, men ännu tråkigare är att sitta bredvid ett sällskap som diskuterar politiska åsikter i flera timmar i sträck. Vad det gäller att sitta bredvid och tjuvlyssna så väljer man ju associationsgänget alla dagar i veckan, för kanske kan man tjuvlyssna sig till något som man själv kan sticka in nästa gång man sitter i den typen av samtal.
By the way förresten, här är ett roligt citat ur en Rockystripp: "Jag läste i Aftonbladet att fiskare i Japan fångat en jättefisk som såg ut som ett spöke och stönade i dödsångest när de drog upp den"
tisdag 31 januari 2012
måndag 30 januari 2012
Desillusioner
En väns far sa en gång, inte till mig men om mig till min vän, att jag verkade vara desillusionerad. Slår du upp det ordet kan du komma över synonymer såsom besviken, utan hopp, illusionslös eller cynisk. Det kanske stämmer. Dock, vid tillfället då detta uttalande gjordes var jag nog inte hälften så desillusionerad som jag är idag. Ändock tror jag att jag har återupprättat mig i hans ögon efter detta, under en tid i mitt liv då jag tror att det utifrån verkade som om jag hade ganska mycket på gång.
Egentligen påverkar det inte min relation med denne man, huruvida han tycker att jag är desillusionerad eller inte. Han vet ju inte att jag vet att han har sagt så, varför vår relation är densamma som innan han sa vad han tror att jag inte vet. När vi möts, vilket sker ungefär en gång om året, har vi det alltid trevligt tillsammans. Detta även om jag kan bli lite obekväm när min livssituation kommer på tal. Men som sagt; vi har det trevligt och jag tycker verkligen om att umgås med denne min väns far och hans fru.
Egentligen påverkar det inte min relation med denne man, huruvida han tycker att jag är desillusionerad eller inte. Han vet ju inte att jag vet att han har sagt så, varför vår relation är densamma som innan han sa vad han tror att jag inte vet. När vi möts, vilket sker ungefär en gång om året, har vi det alltid trevligt tillsammans. Detta även om jag kan bli lite obekväm när min livssituation kommer på tal. Men som sagt; vi har det trevligt och jag tycker verkligen om att umgås med denne min väns far och hans fru.
onsdag 25 januari 2012
Mit liv i innebandy, del 1
Härmed inleder jag en följetong med inlägg om innebandy - denna sport som så många älskar att spela, som lika många älskar att hata, och som få egentligen gillar att titta på. Jag har tidigare skrivit mycket om innebandyfrisyrer, irriterande innebandyprofiler och den störiga zorro-flugan. I de här inläggen kommer jag att försöka låta bli att klaga. Istället skall jag gå igenom min egen innebandykarriär. Från början till slut.
Jag hade egentligen tänkt skriva allt som ett enda inlägg, men jag kom ganska snabbt på att ett sådant inlägg skulle bli totalt oläsbart. Så. Jävla. Långt.
Hur som, nu kör vi! Del 1:
De första åren - på gården, på skolgården, på fritidsgården, i IBF Falun
Det var när jag började i skola och på fritids som jag upptäckte att det var kul att spela innebandy, och att jag dessutom var bra på det. På fritids spelade vi väldigt mycket. Ofta var det fritidsledarna Mats, Olle och Håkan som drog igång matcherna ute på gården. Varje fredag spelade vi till exempel match, barnen mot fritidsledarna.
På den här tiden var jag väl inte direkt outstanding, men jag skulle ändå vilja säga att jag var bland de bästa. Jag var dock en mycket dålig förlorare på den här tiden. En gång när mitt lag förlorade en prestigefylld match började jag grina. Men jag ville inte erkänna att det var därför jag grät så istället sa jag att jag hade gjort illa foten. Mats undersökte min fot direkt. Allt verkade ok. Ha ha.
Vi spelade också innebandy med fritidsgården varje onsdag efter skolan. Det var kul eftersom det var inomhus. Även där kom den dåliga förloraren i mig fram, jag tyckte mycket illa om de ungar som var bättre än mig.
I denna veva köpte jag min första riktiga innebandyklubba, en silverblå Canadien med honeycomb-mönstrat, oskålat, blad. Pontus köpte sin första klubba samtidigt, en röd-svart Jolly. Vid det här köpet gick jag mest på vilken klubba som jag tyckte var snyggast. Blå var min favoritfärg, plus klubban var glansig och glittrig. Jag skulle tippa på att klubbans längd var ca 95 cm. Med tanke på att jag idag spelar med en 96 cm lång klubba så kan man tycka att det borde varit omöjligt för mig att, som åttaåring, spela med den längden. Det var det inte. Det gick! Jag hade kvar klubban ganska länge, och efter en lite mer mogen bedömning kunde jag fastslå att klubban var både obalanserad och tung. Desssutom: oskålat blad är verkligen ingen hit.
Någon gång kring tvåan-trean började jag dessutom spela i "riktigt" lag; IBF Falun. Vi var en hel del killar från min skolan, flera från min klass. Mest var det 88:or och 89:or. Jag var en av få 87:or. De andra hette så mycket som Marcus Carlsson (min bästa kompis då) och Viktor Nilsson.
Efter en tids träning ställde vi upp i distriktsmästerskapet och upptäckte att vi var riktigt bra. I 87-klassen gick vi till semifinal. 88-laget, där jag alltså inte fick vara med, vann sin klass enkelt. Det var utklassning som gällde i samtliga matcher, finalen inräknat. Om Pontus stod det såhär i lokaltidningen dagen efter: "Lagets bäste, Pontus Gehlin, närmast dansade fram i sina långbyxor". Jag var ganska bra jag också. Vad jag minns gjorde jag mål i samtliga matcher, men kom alltså trots detta hem utan medalj. Efter detta DM svor jag att jag aldrig skulle spela i BIK Lugnet - laget vi förlorade mot i semifinal.
Jesper Carlsson, en av mina allra bästa vänner idag, fanns med på pappret som målvakt under hela detta DM, men fick inte spela en enda match. Mycket illa. En dålig coachning av vår tränare Håkan (inte fritidsledaren Håkan), som under mästerskapet berättade för Jesper att "G är het nu!". G, som egentligen heter Johan Gustafsson och då var en av mina bästa kompisar, var faktiskt het. I ovan nämnda tidning var han tillsammans med Pontus de enda spelarna som nämndes vid namn i texten. "Faluns målvakt, Johan Gustafsson, var en starkt bidragande orsak till att laget gick till final", stod det. G sa efter turneringen att en man på läktaren hade velat ha hans autograf efter en match. Huruvida det är sant eller inte kan man verkligen spekulera i, G var på den tiden känd för att vara lite av en skrytmåns. Hur som helst var det dåligt av Håkan att inte låta Jesper spela.
När jag kastade klubban: Jag kommer inte riktigt ihåg att jag kastade klubban någon gång under den här perioden. Vad jag däremot kommer ihåg är att jag en gång slog Pontus hårt på smalbenen med klubban, på en träning när jag blev arg. Sådär som man kan bli på småbröder, du vet. En annan gång fick jag tillbaka med samma mynt. När vi spelade bandy på isen uppe i Herrhagen drog Gustaf Ollas (numera asstor) på mig över ena smalbenet med en utebandyklubba. Än idag det största blåmärke jag någonsin haft.
Jag hade egentligen tänkt skriva allt som ett enda inlägg, men jag kom ganska snabbt på att ett sådant inlägg skulle bli totalt oläsbart. Så. Jävla. Långt.
Hur som, nu kör vi! Del 1:
De första åren - på gården, på skolgården, på fritidsgården, i IBF Falun
Det var när jag började i skola och på fritids som jag upptäckte att det var kul att spela innebandy, och att jag dessutom var bra på det. På fritids spelade vi väldigt mycket. Ofta var det fritidsledarna Mats, Olle och Håkan som drog igång matcherna ute på gården. Varje fredag spelade vi till exempel match, barnen mot fritidsledarna.
På den här tiden var jag väl inte direkt outstanding, men jag skulle ändå vilja säga att jag var bland de bästa. Jag var dock en mycket dålig förlorare på den här tiden. En gång när mitt lag förlorade en prestigefylld match började jag grina. Men jag ville inte erkänna att det var därför jag grät så istället sa jag att jag hade gjort illa foten. Mats undersökte min fot direkt. Allt verkade ok. Ha ha.
Vi spelade också innebandy med fritidsgården varje onsdag efter skolan. Det var kul eftersom det var inomhus. Även där kom den dåliga förloraren i mig fram, jag tyckte mycket illa om de ungar som var bättre än mig.
I denna veva köpte jag min första riktiga innebandyklubba, en silverblå Canadien med honeycomb-mönstrat, oskålat, blad. Pontus köpte sin första klubba samtidigt, en röd-svart Jolly. Vid det här köpet gick jag mest på vilken klubba som jag tyckte var snyggast. Blå var min favoritfärg, plus klubban var glansig och glittrig. Jag skulle tippa på att klubbans längd var ca 95 cm. Med tanke på att jag idag spelar med en 96 cm lång klubba så kan man tycka att det borde varit omöjligt för mig att, som åttaåring, spela med den längden. Det var det inte. Det gick! Jag hade kvar klubban ganska länge, och efter en lite mer mogen bedömning kunde jag fastslå att klubban var både obalanserad och tung. Desssutom: oskålat blad är verkligen ingen hit.
Någon gång kring tvåan-trean började jag dessutom spela i "riktigt" lag; IBF Falun. Vi var en hel del killar från min skolan, flera från min klass. Mest var det 88:or och 89:or. Jag var en av få 87:or. De andra hette så mycket som Marcus Carlsson (min bästa kompis då) och Viktor Nilsson.
Efter en tids träning ställde vi upp i distriktsmästerskapet och upptäckte att vi var riktigt bra. I 87-klassen gick vi till semifinal. 88-laget, där jag alltså inte fick vara med, vann sin klass enkelt. Det var utklassning som gällde i samtliga matcher, finalen inräknat. Om Pontus stod det såhär i lokaltidningen dagen efter: "Lagets bäste, Pontus Gehlin, närmast dansade fram i sina långbyxor". Jag var ganska bra jag också. Vad jag minns gjorde jag mål i samtliga matcher, men kom alltså trots detta hem utan medalj. Efter detta DM svor jag att jag aldrig skulle spela i BIK Lugnet - laget vi förlorade mot i semifinal.
Jesper Carlsson, en av mina allra bästa vänner idag, fanns med på pappret som målvakt under hela detta DM, men fick inte spela en enda match. Mycket illa. En dålig coachning av vår tränare Håkan (inte fritidsledaren Håkan), som under mästerskapet berättade för Jesper att "G är het nu!". G, som egentligen heter Johan Gustafsson och då var en av mina bästa kompisar, var faktiskt het. I ovan nämnda tidning var han tillsammans med Pontus de enda spelarna som nämndes vid namn i texten. "Faluns målvakt, Johan Gustafsson, var en starkt bidragande orsak till att laget gick till final", stod det. G sa efter turneringen att en man på läktaren hade velat ha hans autograf efter en match. Huruvida det är sant eller inte kan man verkligen spekulera i, G var på den tiden känd för att vara lite av en skrytmåns. Hur som helst var det dåligt av Håkan att inte låta Jesper spela.
När jag kastade klubban: Jag kommer inte riktigt ihåg att jag kastade klubban någon gång under den här perioden. Vad jag däremot kommer ihåg är att jag en gång slog Pontus hårt på smalbenen med klubban, på en träning när jag blev arg. Sådär som man kan bli på småbröder, du vet. En annan gång fick jag tillbaka med samma mynt. När vi spelade bandy på isen uppe i Herrhagen drog Gustaf Ollas (numera asstor) på mig över ena smalbenet med en utebandyklubba. Än idag det största blåmärke jag någonsin haft.
tisdag 24 januari 2012
lördag 21 januari 2012
fredag 20 januari 2012
När vi var Lisa Ekdahl
En hemsk upplevelse från min barndom är när min klass i trean blev tvingade att ställa upp på nån slags småstjärnornaspektakel inför föräldrar och andra ungar. Det jobbiga minnet kom till mig nu när jag pratar med Sanne på MSN och hon citerade Lisa Ekdahls låt Vem vet. Det var nämligen den låten jag tvingades vara med och mima...
Det var en helt vanlig dag i skolan. En torsdag eller fredag skulle jag tro, för vi hade Elisabeth som lärarinna och det hade vi bara då. I början av dagen gick vi igenom hur schemat för just den skoldagen såg ut, och precis efter lunch skrev Elisabeth in något spännande. "Hemlig gäst", skrev hon. Och så ritade hon ett spöka bredvid, för att höja mystiken något antar jag.
I min enfald trodde jag att en kändis skulle komma. Kanske en musiker. Eller kanske en sportstjärna! Men så var det inte. Det var Marielles pappa. Han hade en väldigt god nyhet att komma med: klassen skulle anordna småstjärnorna, alla skulle få mima till sina favoritartisters låtar. Hur han hade fått mandat till att bestämma detta, det är ett mysterium än idag.
Jag kom i alla fall i samma grupp som Marielle, och också Elin tror jag, och nån mer som jag inte minns. När låten skulle väljas hade jag inte så mycket att säga till om, det blev Vem vet. Vi samlades hemma hos Marielle en dag efter skolan, för att organisera oss och öva. Efter att vi lyssnat efter vilka instrument som spelades blev jag satt på att mima piano plus trumpet. Sen övade vi ett tag.
När så den stora dagen kom hade vi (mamma) fortfarande inte hittat någon trumpet som jag kunde ha. Det bästa vi hade att komma med var en lila plasttrumpet från Hemköp Svalan. Mamma försökte sätta på folie på den så att den skulle se mer ut som en riktig. Det blev rätt bra tror jag, men då tyckte jag bara att det var pinsamt att komma till showen med ett hemmabygge. I vilket fall så var trumpeten ganska enkel att spela på, så mamma lärde mig spela Köp varm korv, Blinka lilla stjärna och den där om att Gubben Noah var en hedersman.
Jag gick hela vägen upp till skolan och spelade de där tre låtarna, och sen spelade jag dem för min grupp också. De blev säkert imponerade. När de såg att jag hade en lila trumpet gav de mig en mer verklighetstrogen, som de kanske - eller kanske inte - hade köpt för att säkra att vårt framträdande skulle bli så realistiskt som möjligt. I alla fall så tyckte jag väl att det kändes bättre att kliva upp på scen med en "riktig" trumpet.
Själva framträdandet gick väl bra. Jag kom ihåg när jag skulle spela trumpet och när jag skulle byta till piano. Jag antar att mina mimningar av respektive instrument var ganska mekaniska, utan känsla för vare sig takt eller ton. Men det viktigaste var ju att framträdandet tog slut, och det gjorde det ju.
Jag har ibland undrat om mina föräldrar tyckte det var kul att se den där showen. Jag tyckte inte det var kul att delta i den. Kanske att jag under vissa stunder blev lite medryckt, sådär som man kan bli när man är barn, men i stort så var "småstjärnorna" en hemsk upplevelse.
Jag pratade precis med Mattis om det här. Han var tydligen konferencier. Snacka om att slippa lätt undan.
Det var en helt vanlig dag i skolan. En torsdag eller fredag skulle jag tro, för vi hade Elisabeth som lärarinna och det hade vi bara då. I början av dagen gick vi igenom hur schemat för just den skoldagen såg ut, och precis efter lunch skrev Elisabeth in något spännande. "Hemlig gäst", skrev hon. Och så ritade hon ett spöka bredvid, för att höja mystiken något antar jag.
I min enfald trodde jag att en kändis skulle komma. Kanske en musiker. Eller kanske en sportstjärna! Men så var det inte. Det var Marielles pappa. Han hade en väldigt god nyhet att komma med: klassen skulle anordna småstjärnorna, alla skulle få mima till sina favoritartisters låtar. Hur han hade fått mandat till att bestämma detta, det är ett mysterium än idag.
Jag kom i alla fall i samma grupp som Marielle, och också Elin tror jag, och nån mer som jag inte minns. När låten skulle väljas hade jag inte så mycket att säga till om, det blev Vem vet. Vi samlades hemma hos Marielle en dag efter skolan, för att organisera oss och öva. Efter att vi lyssnat efter vilka instrument som spelades blev jag satt på att mima piano plus trumpet. Sen övade vi ett tag.
När så den stora dagen kom hade vi (mamma) fortfarande inte hittat någon trumpet som jag kunde ha. Det bästa vi hade att komma med var en lila plasttrumpet från Hemköp Svalan. Mamma försökte sätta på folie på den så att den skulle se mer ut som en riktig. Det blev rätt bra tror jag, men då tyckte jag bara att det var pinsamt att komma till showen med ett hemmabygge. I vilket fall så var trumpeten ganska enkel att spela på, så mamma lärde mig spela Köp varm korv, Blinka lilla stjärna och den där om att Gubben Noah var en hedersman.
Jag gick hela vägen upp till skolan och spelade de där tre låtarna, och sen spelade jag dem för min grupp också. De blev säkert imponerade. När de såg att jag hade en lila trumpet gav de mig en mer verklighetstrogen, som de kanske - eller kanske inte - hade köpt för att säkra att vårt framträdande skulle bli så realistiskt som möjligt. I alla fall så tyckte jag väl att det kändes bättre att kliva upp på scen med en "riktig" trumpet.
Själva framträdandet gick väl bra. Jag kom ihåg när jag skulle spela trumpet och när jag skulle byta till piano. Jag antar att mina mimningar av respektive instrument var ganska mekaniska, utan känsla för vare sig takt eller ton. Men det viktigaste var ju att framträdandet tog slut, och det gjorde det ju.
Jag har ibland undrat om mina föräldrar tyckte det var kul att se den där showen. Jag tyckte inte det var kul att delta i den. Kanske att jag under vissa stunder blev lite medryckt, sådär som man kan bli när man är barn, men i stort så var "småstjärnorna" en hemsk upplevelse.
Jag pratade precis med Mattis om det här. Han var tydligen konferencier. Snacka om att slippa lätt undan.
fredag 13 januari 2012
onsdag 11 januari 2012
Jag köper ekologiskt fast också så arbetar jag på ett företag som gör vägmonster så jag vet inte...
Nu har jag äntligen råd att köpa ekologiska varor. Och det gör jag. Idag, till exempel, köpte jag två liter ekologisk rödmjölk. Plus på miljökontot direkt. Och förra veckan köpte jag ekologisk Keso. Ka-ching.
Jag tjänar helt enkelt äntligen tillräckligt för att kunna bidra till Moder Naturs fortsatta vällevnad. Eller, snarare så tjänar jag nu för mycket för att jag med gott samvete skall kunna låta bli.
Faktiskt så tjänar jag egentligen redan så mycket att jag under resten av mitt liv inte behöver klättra alls på lönestegen. Jag kommer klara mig gott med det jag har nu. Troligt är väl dock att jag kommer få högre lön, antagligen redan inom ett år. Ibland funderar jag på vad jag skall göra med pengarna. Jag gillar inte prylar. Jag gillar inte att resa. Enda lösningen: skaffa ungar.
Jag brukar säga att pengar inte är viktigt. I julas sa jag det till mamma. Då sa hon att jag lät precis som min pappa. Jag hoppas att jag är något på spåret där, jag vill gärna bli som pappa. Han verkar så nöjd med det han har: att få påta i trädgården, att gå och träna, att jobba, att grilla nån biff och ta en öl.
Jag är inte nöjd med det jag har. Det känns inte som om jag någonsin kommer att bli det. Jag vet ju inte vad jag vill. Men en sak som jag vet, det är att den dagen då jag sitter och är nöjd - då kommer jag veta att det inte har någonting med pengar att göra.
Jag tjänar helt enkelt äntligen tillräckligt för att kunna bidra till Moder Naturs fortsatta vällevnad. Eller, snarare så tjänar jag nu för mycket för att jag med gott samvete skall kunna låta bli.
Faktiskt så tjänar jag egentligen redan så mycket att jag under resten av mitt liv inte behöver klättra alls på lönestegen. Jag kommer klara mig gott med det jag har nu. Troligt är väl dock att jag kommer få högre lön, antagligen redan inom ett år. Ibland funderar jag på vad jag skall göra med pengarna. Jag gillar inte prylar. Jag gillar inte att resa. Enda lösningen: skaffa ungar.
Jag brukar säga att pengar inte är viktigt. I julas sa jag det till mamma. Då sa hon att jag lät precis som min pappa. Jag hoppas att jag är något på spåret där, jag vill gärna bli som pappa. Han verkar så nöjd med det han har: att få påta i trädgården, att gå och träna, att jobba, att grilla nån biff och ta en öl.
Jag är inte nöjd med det jag har. Det känns inte som om jag någonsin kommer att bli det. Jag vet ju inte vad jag vill. Men en sak som jag vet, det är att den dagen då jag sitter och är nöjd - då kommer jag veta att det inte har någonting med pengar att göra.
måndag 9 januari 2012
FAN!
Jag köpte hörlurar för 500 spänn. De höll två månader. Jag ska självklart byta in dem, men tyvärr tror jag inte att det finns något Teknikmagasin här i Södertälje. Planen är därför att leva utan musik fram till lördag, HUR I HELVETE DET NU SKA GÅ TILL?
Jag blir så jävla ledsen bara av tanken på att härda ut morgondagens morgonbusstur utan att kunna lyssna på radio. FY FAN JÄVLA AAAAAAAHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH!
Jag blir så jävla ledsen bara av tanken på att härda ut morgondagens morgonbusstur utan att kunna lyssna på radio. FY FAN JÄVLA AAAAAAAHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH!
Again with the old guys at the gym...
Alltså, gubbar på gymmet... De är en outsinlig källa till irritation och blogginlägg. Det mest störiga med att gå på gym är, som alla gymkunder känner till, övriga gymkunder. Och speciellt då gubbar som inte har en aning om hur de ska göra. Eller hur tung vikt de skall träna med.
Jag skrev följande på min Twitter för ett tag sedan, men eftersom jag inte har några followers så skriver jag det här nu också: Ni som vidhåller att "den största fördelen med gymmaskiner är att man inte kan göra fel"; har ni besökt Gröndal, gymmet för Scaniaanställda?
Jag har en teori om varför gubbar är så otroligt värdelösa på att träna. Här kommer den i korthet: stolthet. Här kommer den i långhet: De är helt enkelt för stolta för att be en instruktör om hjälp från första början, och därefter för stolta för att träna med den vikt de egentligen borde. Istället öser de på med några extra viktkakor och sitter och vränger och kränger i maskinen på ett sådant sätt att det för en åskådare framstår som ett under att de inte skadar redan under första repetitionen.
Och låt mig bara tillägga följande: det finns instruktioner skrivna på maskinerna. Om det på maskinen står att rumpan absolut inte skall lämna sittdynan under utförandet, då borde det vara självklart för även den stoltaste gubbe att hålla rumpan på sittdynan. Men nä...
Igår var jag uppe och körde (hårt naturligtvis, vad trodde du?) på Scanias värdelösa gym, Gröndal. Det var inte alls mycket folk, dels pga lördag, dels pga tidig timma. Skönt. Men de få gubbar som var där tränade naturligtvis fel.
Det närmsta jag hittills kommit att ge någon ett tips på gymmet var då, igår. En gubbe låg och drog i ett rep på ett sällan skådat sätt. Men man vill liksom ändå inte riktigt göra det. Gubben skulle ju bli utskämd. Och kanske skulle han bli arg. Jag orkar inte med sån skit. Så istället gjorde jag inget, bara kastade lite nonchalanta ögonkast åt hans håll. Då såg han orolig ut. Kanske visste han att han gjorde fel?
Och dessutom står det svart på vitt i Scanias gymförenings ordningsregler för Gröndal att det är förbjudet att stirra på andra tränande inne i gymmet. Om jag hade tilltalat gubben hade han ju förstått att jag stirrat, och därmed kanske anmält mig till gymföreningen. Och vilken chans skulle jag, en stackars nyutexaminerad konsult, ha mot en gubbe som troligtvis jobbat på Scania i hela sitt liv? Ingen. Jag skulle bli avstängd direkt.
Pang bom.
Samtidigt förstår jag att det kan vara jobbigt att ta instruktioner. Men jag förstår samtidigt inte hur de kan träna utan att veta hur de ska göra. Jag hade aldrig börjat träna på gym om inte min pappa hade visat mig alla övningarna. Det är ju skitpinsamt att gå där och vara osäker på om man gör rätt eller inte. Nu tror jag i alla fall att jag gör rätt på alla övningar. Det räcker ju för att det inte ska vara pinsamt. Så kanske är det så det är också för gubbarna, de är helt enkelt stensäkra på att trasig ländrygg är ett tecken på en sund och bra träningsrutin.
Jag skrev följande på min Twitter för ett tag sedan, men eftersom jag inte har några followers så skriver jag det här nu också: Ni som vidhåller att "den största fördelen med gymmaskiner är att man inte kan göra fel"; har ni besökt Gröndal, gymmet för Scaniaanställda?
Jag har en teori om varför gubbar är så otroligt värdelösa på att träna. Här kommer den i korthet: stolthet. Här kommer den i långhet: De är helt enkelt för stolta för att be en instruktör om hjälp från första början, och därefter för stolta för att träna med den vikt de egentligen borde. Istället öser de på med några extra viktkakor och sitter och vränger och kränger i maskinen på ett sådant sätt att det för en åskådare framstår som ett under att de inte skadar redan under första repetitionen.
Och låt mig bara tillägga följande: det finns instruktioner skrivna på maskinerna. Om det på maskinen står att rumpan absolut inte skall lämna sittdynan under utförandet, då borde det vara självklart för även den stoltaste gubbe att hålla rumpan på sittdynan. Men nä...
Igår var jag uppe och körde (hårt naturligtvis, vad trodde du?) på Scanias värdelösa gym, Gröndal. Det var inte alls mycket folk, dels pga lördag, dels pga tidig timma. Skönt. Men de få gubbar som var där tränade naturligtvis fel.
Det närmsta jag hittills kommit att ge någon ett tips på gymmet var då, igår. En gubbe låg och drog i ett rep på ett sällan skådat sätt. Men man vill liksom ändå inte riktigt göra det. Gubben skulle ju bli utskämd. Och kanske skulle han bli arg. Jag orkar inte med sån skit. Så istället gjorde jag inget, bara kastade lite nonchalanta ögonkast åt hans håll. Då såg han orolig ut. Kanske visste han att han gjorde fel?
Och dessutom står det svart på vitt i Scanias gymförenings ordningsregler för Gröndal att det är förbjudet att stirra på andra tränande inne i gymmet. Om jag hade tilltalat gubben hade han ju förstått att jag stirrat, och därmed kanske anmält mig till gymföreningen. Och vilken chans skulle jag, en stackars nyutexaminerad konsult, ha mot en gubbe som troligtvis jobbat på Scania i hela sitt liv? Ingen. Jag skulle bli avstängd direkt.
Pang bom.
Samtidigt förstår jag att det kan vara jobbigt att ta instruktioner. Men jag förstår samtidigt inte hur de kan träna utan att veta hur de ska göra. Jag hade aldrig börjat träna på gym om inte min pappa hade visat mig alla övningarna. Det är ju skitpinsamt att gå där och vara osäker på om man gör rätt eller inte. Nu tror jag i alla fall att jag gör rätt på alla övningar. Det räcker ju för att det inte ska vara pinsamt. Så kanske är det så det är också för gubbarna, de är helt enkelt stensäkra på att trasig ländrygg är ett tecken på en sund och bra träningsrutin.
söndag 8 januari 2012
Om sommar och om att få gå fritt
Nu vill jag att det skall bli sommar. Jag vet att det är en bloggig sak att skriva, men likväl. Vänta lite så skall jag fullborda bloggigheten med att lägga in en somrig bild på mig själv från förra sommaren, så att ni alla kan se hur bra det var då.
Så ja. När man ser den där bilden förstår man att sommar är bättre än vinter. Framförallt för att man är ledig egentligen. Men också för att man slipper ha massa jobbiga kläder på sig. Jackor kan ju exempelvis dra åt helvete. Likaså mössor och vantar. Tvi! Det enda som jag egentligen kan acceptera med vintern är kängorna. Jag gillar kängor. Grova jävla skor ska det va. Men jag känner mig mycket mer fri när jag kan gå ut i bara shorts och linne.
På samma sätt känner jag mig mycket mer fri när jag slipper släpa på en väska. Att resa utan packning är bland det bästa jag vet. Och om jag slipper ta med en väska när jag skall ut genom dörren på morgonen så är dagen i stort sett räddad. Det är så skönt!
Det här inlägget blev verkligen uselt. Jag har ingen lust att lägga in det i bloggen men jag gör det ändå. Låt gå. Jag skriver lite tidsinställda inlägg nu istället, de kommer upp automagiskt under kommande vecka. TITTA TILLBAKA DÅ VETJA!
Så ja. När man ser den där bilden förstår man att sommar är bättre än vinter. Framförallt för att man är ledig egentligen. Men också för att man slipper ha massa jobbiga kläder på sig. Jackor kan ju exempelvis dra åt helvete. Likaså mössor och vantar. Tvi! Det enda som jag egentligen kan acceptera med vintern är kängorna. Jag gillar kängor. Grova jävla skor ska det va. Men jag känner mig mycket mer fri när jag kan gå ut i bara shorts och linne.
På samma sätt känner jag mig mycket mer fri när jag slipper släpa på en väska. Att resa utan packning är bland det bästa jag vet. Och om jag slipper ta med en väska när jag skall ut genom dörren på morgonen så är dagen i stort sett räddad. Det är så skönt!
Det här inlägget blev verkligen uselt. Jag har ingen lust att lägga in det i bloggen men jag gör det ändå. Låt gå. Jag skriver lite tidsinställda inlägg nu istället, de kommer upp automagiskt under kommande vecka. TITTA TILLBAKA DÅ VETJA!
söndag 1 januari 2012
Att leva farligt i... Falun!
Vi hade bråttom ner till Stora Torget igår. Vi ville hinna till tolvslaget så vi gick ganska snabbt. Då sprang tre killar förbi mot torget. Jesper sa att nu jävlar verkar det vara bråttom. Jag skrattade.
Då vände en av de där killarna tillbaka och började skrika åt mig. "Skrattar du åt mig?", skrek han. "Skrattar du åt mig eller?". Jag sa bara att han skulle gå. Men han gick inte. Han ställde sig bara precis framför mig och började skrika i mitt ansikte. "Vet du vem jag är eller?", skrek han. "Ja det vet jag", sa jag, "Du är en helt vanlig kille". Jag tror att det var fel svar. Jag försökte gå förbi honom men då gick han bara rätt in i mig och började slå undan mina armar. "Rör mig inte!", skrek han. Jävligt lätt att inte röra någon som går rätt in i en...
Sen kom hans kompisar och höll i honom. Skönt att det inte behövde bli handgemäng. Jesper uppmärksammade senare polisen på den där killen. Stackars idiot alltså.
Jag undrar vem det var.
Då vände en av de där killarna tillbaka och började skrika åt mig. "Skrattar du åt mig?", skrek han. "Skrattar du åt mig eller?". Jag sa bara att han skulle gå. Men han gick inte. Han ställde sig bara precis framför mig och började skrika i mitt ansikte. "Vet du vem jag är eller?", skrek han. "Ja det vet jag", sa jag, "Du är en helt vanlig kille". Jag tror att det var fel svar. Jag försökte gå förbi honom men då gick han bara rätt in i mig och började slå undan mina armar. "Rör mig inte!", skrek han. Jävligt lätt att inte röra någon som går rätt in i en...
Sen kom hans kompisar och höll i honom. Skönt att det inte behövde bli handgemäng. Jesper uppmärksammade senare polisen på den där killen. Stackars idiot alltså.
Jag undrar vem det var.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)