Härmed inleder jag en följetong med inlägg om innebandy - denna sport som så många älskar att spela, som lika många älskar att hata, och som få egentligen gillar att titta på. Jag har tidigare skrivit mycket om innebandyfrisyrer, irriterande innebandyprofiler och den störiga zorro-flugan. I de här inläggen kommer jag att försöka låta bli att klaga. Istället skall jag gå igenom min egen innebandykarriär. Från början till slut.
Jag hade egentligen tänkt skriva allt som ett enda inlägg, men jag kom ganska snabbt på att ett sådant inlägg skulle bli totalt oläsbart. Så. Jävla. Långt.
Hur som, nu kör vi! Del 1:
De första åren - på gården, på skolgården, på fritidsgården, i IBF Falun
Det var när jag började i skola och på fritids som jag upptäckte att det var kul att spela innebandy, och att jag dessutom var bra på det. På fritids spelade vi väldigt mycket. Ofta var det fritidsledarna Mats, Olle och Håkan som drog igång matcherna ute på gården. Varje fredag spelade vi till exempel match, barnen mot fritidsledarna.
På den här tiden var jag väl inte direkt outstanding, men jag skulle ändå vilja säga att jag var bland de bästa. Jag var dock en mycket dålig förlorare på den här tiden. En gång när mitt lag förlorade en prestigefylld match började jag grina. Men jag ville inte erkänna att det var därför jag grät så istället sa jag att jag hade gjort illa foten. Mats undersökte min fot direkt. Allt verkade ok. Ha ha.
Vi spelade också innebandy med fritidsgården varje onsdag efter skolan. Det var kul eftersom det var inomhus. Även där kom den dåliga förloraren i mig fram, jag tyckte mycket illa om de ungar som var bättre än mig.
I denna veva köpte jag min första riktiga innebandyklubba, en silverblå Canadien med honeycomb-mönstrat, oskålat, blad. Pontus köpte sin första klubba samtidigt, en röd-svart Jolly. Vid det här köpet gick jag mest på vilken klubba som jag tyckte var snyggast. Blå var min favoritfärg, plus klubban var glansig och glittrig. Jag skulle tippa på att klubbans längd var ca 95 cm. Med tanke på att jag idag spelar med en 96 cm lång klubba så kan man tycka att det borde varit omöjligt för mig att, som åttaåring, spela med den längden. Det var det inte. Det gick! Jag hade kvar klubban ganska länge, och efter en lite mer mogen bedömning kunde jag fastslå att klubban var både obalanserad och tung. Desssutom: oskålat blad är verkligen ingen hit.
Någon gång kring tvåan-trean började jag dessutom spela i "riktigt" lag; IBF Falun. Vi var en hel del killar från min skolan, flera från min klass. Mest var det 88:or och 89:or. Jag var en av få 87:or. De andra hette så mycket som Marcus Carlsson (min bästa kompis då) och Viktor Nilsson.
Efter en tids träning ställde vi upp i distriktsmästerskapet och upptäckte att vi var riktigt bra. I 87-klassen gick vi till semifinal. 88-laget, där jag alltså inte fick vara med, vann sin klass enkelt. Det var utklassning som gällde i samtliga matcher, finalen inräknat. Om Pontus stod det såhär i lokaltidningen dagen efter: "Lagets bäste, Pontus Gehlin, närmast dansade fram i sina långbyxor". Jag var ganska bra jag också. Vad jag minns gjorde jag mål i samtliga matcher, men kom alltså trots detta hem utan medalj. Efter detta DM svor jag att jag aldrig skulle spela i BIK Lugnet - laget vi förlorade mot i semifinal.
Jesper Carlsson, en av mina allra bästa vänner idag, fanns med på pappret som målvakt under hela detta DM, men fick inte spela en enda match. Mycket illa. En dålig coachning av vår tränare Håkan (inte fritidsledaren Håkan), som under mästerskapet berättade för Jesper att "G är het nu!". G, som egentligen heter Johan Gustafsson och då var en av mina bästa kompisar, var faktiskt het. I ovan nämnda tidning var han tillsammans med Pontus de enda spelarna som nämndes vid namn i texten. "Faluns målvakt, Johan Gustafsson, var en starkt bidragande orsak till att laget gick till final", stod det. G sa efter turneringen att en man på läktaren hade velat ha hans autograf efter en match. Huruvida det är sant eller inte kan man verkligen spekulera i, G var på den tiden känd för att vara lite av en skrytmåns. Hur som helst var det dåligt av Håkan att inte låta Jesper spela.
När jag kastade klubban: Jag kommer inte riktigt ihåg att jag kastade klubban någon gång under den här perioden. Vad jag däremot kommer ihåg är att jag en gång slog Pontus hårt på smalbenen med klubban, på en träning när jag blev arg. Sådär som man kan bli på småbröder, du vet. En annan gång fick jag tillbaka med samma mynt. När vi spelade bandy på isen uppe i Herrhagen drog Gustaf Ollas (numera asstor) på mig över ena smalbenet med en utebandyklubba. Än idag det största blåmärke jag någonsin haft.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar