Kalla mig CP!

Jag såg Vapnet på Storsjöyran 2006. Jag stod längst fram och skrek "Spela Kalla mig!", efter varje låt. De spelade den sist. Sångaren hade vitt linne och stort huvud.

OBS: Jag var inte CP. Jag var full.

Lite kul ur dagens tidningar (KUL VA?)

Läste något så lustigt i dagens DN. Det är om en konstnär, Jarl Ingvarsson, som ställer ut tavlor som vem som helst hade kunnat göra. Dock: det är inte vem som helst som får epitetet Målarnas målare, som nu tydligen nyss nämnda Ingvarsson har fått. Alltså, jag tycker det är kul att det går bra för gamle Jarlis. Det är inte det. Det som är är snarare följande, saxat alltså ur dagens DN:
a
"Där syns ett R, ett S, ett L inhysta på sluttande hyllplan i ett turkost trevåningsbord med knallblå kanter på skakigt profilerade ben. Varje bordsplan liknar en egen tavla. Versaler i exil som pustar ut i färgen, konsten och tingen. Språket är föränderligt. Bordet existerar alltid, liksom färgen. Över vandrarhemmet spänner Ingvarsson en färgglad randig markis där bokstäver slagit sig ner som fåglar för att bilda nya stakiga ord."
a
Intressanta ord, tänker man. Vad kan det vara för intrikat målning som har fått en så speciell beskrivning? Jo:

På riktigt liksom. "Versaler som pustar ut..." Var fan fick Jessica Kempe det ifrån? Jag påstår inte att jag skulle kunna göra en bättre tavla. Men jag skulle kunna göra en exakt lika bra. 

a

Vad vidare är: jag läste också något roligt i Dalarnas Tidningar. Falupolitikern Daniel Riazat har blivit hotad på internet och polisanmälde. Fallet handlade om att nån unge hade skrivit "HÄNG DANIEL RIAZAT" på facebook. Nu har rättegången varit. Hotaren dömdes inte. Varför? Såhär står det på dt.se: 

a

"Enligt rätten skulle uttalandet att hänga Daniel Riazat också kunna uppfattas som en uppmaning till andra att hänga ut honom, till exempel i media."
a
Sveriges ungdom anses alltså så usla på att uttrycka sig i text att inte ens svart på vitt kan räknas som bevis i rätten längre. Helt jävla makalöst...

Lite bilder från förra sommaren som jag fick i veckan kul va?

VÅREN I CITY 2012!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Det är många som skriver till mig och undrar vad jag egentligen gör om dagarna. Svaret är: egentligen ingenting. Men idag, idag har jag gjort massa. Eller det känns i alla fall som massa, egentligen är det väl ingenting.

Så här var det: jag vaknade halv sju, gick upp sju, toade, duschade, betalade en räkning. Så långt ingenting alltså. Men sen gjorde jag nåt. Jag åkte in till Stockholm och åt brunch och lyssnade på jazz på Mosebacke tillsammans med kompisar från Linköping. Klockan var elva, maten var ok, jazzen var ok. Priset var inte ok. Ca 250 kronor kostar det att äta kombinerad frukost och lunch i storstan. Hutlöst.

Vi satt i alla fall en timma och fyrtiofem minuter, sen var vår tid ute - någon hade bokat bordet tror jag. Det passade mig bra eftersom jag skulle möta Sanne vid tunnelbanan klockan ett. Jag smög ner en kanelbulle och en ganska äcklig brownie i min väska innan jag gick. Åt Sanne såklart. Hon blev inte jätteglad för den överraskningen.

När vi knallade nedför Götgatan kom solen fram. Jag passade på att få valuta för mina tvåtusenkronorssolglasögon från Persol. Sanne tog på sina också ett tag. Sen gick solen i moln. Jag hade på mina ett tag till. Valuta.

Vi tog tunnelbanan två stationer (Skanstull?) och gick på Åhléns och Systembolaget. Sanne köpte lösögonfransar och vin. Sen gick vi och drack öl på nån pub i Götgatsbacken (som egentligen är en kulle). Toaletterna på stället var äckliga. Ölen höll normal standard. De visade fotboll men ingen skrek. Skönt.

Därefter fick jag bråttom. Min pendel gick kvart i från Stockholm södra och mitt ur visade över halv. På promenaden ner mot Medborgarplatsen träffade jag Patrik, som jag inte hade sett på nästan ett år. Jag sa direkt att jag hade bråttom. Om man träffas sådär och väntar tills dess att man skiljs åt med att säga att man har bråttom, då verkar det ju bara som en ursäkt för att få gå. Därför sa jag det direkt, och det kändes bra att det var sant. Det hade annars kunnat vara något som jag bara hittade på, jag gillar nämligen inte att stå och chatta sådär mitt i gatan. När jag var liten fick jag alltid vänta timmar (minuter) medan mamma stod och pratade med väninnor hon träffade på "stan" i Falun. Tråkigt. Patrik är i och för sig en sådan person som jag skulle kunna bli stående med, men det är en annan historia.

I alla fall så hann jag med pendeln. I Södertälje växlade jag till buss och åkte upp till jobbet. Där var jag i två timmar. Bytte en skruv som hade gått av och vaktade min rigg så att den gick ordentligt. Sen läste jag en PC för alla som låg där, gick på toa, tog en kaffe och åkte hem. Hemma kollade jag på Sherlock Holmes 2 och åt popcorn och drack Coca-Cola.

Gud vad jag droppar platser i Stockholm. Det plus att jag springer på folk hur som i city (sprang in i en Andreas också) gör att det känns lite som att jag bor där. Men det gör jag ju inte. På måndag börjar jag banta.

Ljuset är på men ingen är hemma

För en tid sedan så var jag och Emil och Goran och tränade på Gröndals träningscenter (endast för Scaniamänniskor). Jag körde bröst och triceps, och avslutade passet med dips. De hade precis satt upp en ny dippsställning i fulrummet (där de fria vikterna finns). Handtagen på den är alldeles för tjocka, så jag ville inte använda den.

Tyvärr var den bra ställningen upptagen av två jobbiga killar med långt hår som inte går att prata med (jag har visserligen inte försökt, men jag har varit "i rummet" när andra försökt). Alltså fick jag lov att använda den tjocka ställningen. När jag körde dipsen såg jag att en lampa på väggen flimrade konstigt. Att lampan satt uppsatt precis ovanför dipställningens ena vägginfästning gjorde mig lite orolig. Det hade ju inte varit så kul om det visat sig att de skruvat fast ställningen i lampsladden, och jag åkt dit på massa el i kroppen.

Därför gick jag till receptionen och pratade med en anställd. Hon gick då och hämtade någon slags underhållsansvarig, som jag antar hade varit med och satt upp ställningen. Jag och han gick så och tittade på ställningen och hur lampan blinkade när jag knuffade på den.

Jag tycker att orsaken till min oro var helt uppenbar. Ändå tycks någonting ha felat i kommunikationen oss två emellan, jag är nämligen 100 % säker på att han trodde att mitt problem var den blinkande lampan - att den störde mig i min träningen eller något.

Göra något produktivt

Ha ha. Nån hade googlat på göra något produktivt och på så vis hittat in till den här bloggen. Vad besviken den personen lär ha blivit.

Jag hoppas förresten att jag kan komma igång och skriva lite här igen snart.