På kurs

Gick på en utbildning idag och lärde mig om Scanias produkter. Jag kunde redan det mesta som sades om lastbilar. Övrigt, bussar och motorer med mera, togs upp efter lunch. Då var jag lite trött, så jag hängde inte med på riktigt allt. Sista timmen kom jag av mig totalt. Ritade bara lite bläckfiskar i kursmaterialet.



Missade bara lite om växellådor.

Kursledaren hade gått på Scanias industrigymnasium, jobbat på Scania i hela sitt liv och jobbade nu som lärare på industrigymnasiet. På senare tid har gymnasiets ansökningssiffror dalat, något som han inte kunde förstå. Han sa att han inte fattade varför Södertäljeungarna läste samhäll och sånt, när de ändå hamnar på Scania i slutändan. Ha ha.

En deltagare på kursen frågade om alla lärare på industrigymnasiet var internrekryterade, från Scania. Svaret på den frågan var att alla var det, utom de som undervisade i kärnämnena - "där krävs lite mer specifika kvalifikationer". Ett par PowerPoint-slides in på min utbildning insåg jag att de där speciella kvalifikationerna måste vara förmågan att inte särskriva. Syd korea.

Något jag också insåg, ca under kursens fjärde timme, är att jag hatar alla IKEA-skämt som utgår ifrån att alla delar inte finns med i kartongen. Jag har aldrig kommit hem från IKEA med annat än kompletta möbler.

Allt som allt känner jag att jag har haft alldeles för mycket tid för eftertanke idag.

Jerk om sitt livs match

Jag uppgraderar Jerks kommentar på förra inlägget till ett eget inlägg:

"Helt korrekt så var det två kassar som hängdes in.

Det första var ett friläge som skapades ur ingenting genom att jag bröt en petning vid ett frislag. Sen sprang jag tamejfan för allt vad jag kunde. Det var över i princip hela planen, och alla som spelat på lugnets golv vet att planerna är stora och golven mjuka = jobbigt. När jag väl kom fram så la jag enkelt in bollen. Detta var i ett mycket avgörande läge i matchen, bara det borde genererat i en utmärkelse som matchens lirare. Men inte nog med detta.

Lite senare pillade jag in en boll ur någon slags grötsituation vid hörnet. Given succé! tränaren sa att det var "något stort".

När sedan segern var bärgad och priserna skulle delas ut kom bakslaget. Innan det var dags för pokalen var det utdelning av pris till matchens lirare. Det blev Mårten. Alla mammor blev nöjda. Efteråt var jag så besviken, trots en cupseger, att jag inte ens kände på pokalen.

Det var nog här jag fick insikten om att det inte är vad man gör som räknas, utan snarare att allt blir enklare om det blir som det alltid blivit.

Denna episod kan möjligtvis vara något uppförstorad. Det kan ju ha hänt att Mårten drog in 4 kassar. Men det är i sammanhanget oviktigt!"

Mitt liv i innebandy, del 2

Här kommer den efterfrågade (faktiskt!) andra delen av sagan om mitt innebandyliv. Det börjar spåra ur nu. Det är svårt att hålla allt i kronologisk ordning. Kommande inlägg kanske kommer vara kortare och fokuseras på mer specifika händelser.

Seriespelet börjar - Samuelsdals IF
Strax efter att vi kommit etta (88:orna) och trea (87:orna) i DM fick vi 87:or sluta i IBF. Eller, jag kanske inte ska säga att vi fick lov att sluta, för jag vet inte hur det var, men vi bytte i alla fall lag. Det var också det rätta att göra, eftersom vi endast var tre stycken grabbar i laget som var födda 1987. Övriga ungar var födda 1988 eller 1989. Så kom det sig alltså att jag, min bästa kompis Marcus Carlsson och en kille som heter Viktor (som jag inte känner längre) bytte lag till Samuelsdals IF.

I Samuelsdal spelade jag min första säsong i seriespel. Ärligt talat så har jag ingen idé om hur gammal jag var vid den här tiden, men jag skulle kunna tänka mig att jag var ca 10 år. Jag kommer dock ihåg att jag spelade center på den här tiden, efter att ha börjat som teknisk forward i IBF Falun. Tränare Håkan i IBF tjatade alltid på mig om att jag skulle hålla mig på min kant när jag spelade forward, tydligen var jag dålig på det. Kanske var det därför jag fick spela center i Samuelsdal. Eller så kanske det var för att det inte spelade någon roll, alla sprang ändå runt överallt på planen i den åldern.

Dock, i min första match var det tänkt att jag skulle börja som forward i en kedja tillsammans med Marcus och Viktor - där Viktor skulle spela center. Men Viktor kom aldrig till den matchen. Jag blev supernojig. Första matchen, och så går det snett redan innan matchen ens börjat. Katastrof! Men det gick bra ändå. Jag hängde några kassar och vi vann matchen. Vi hade en ruggigt duktig tjej i laget, Anette Lundin (numera lagkapten i elitserielaget Örebro), som också hängde ett par kassar. Tungt för motståndarna tror jag, men vi tyckte att det var skitkul.

Ett par-tre matcher in på säsongen skapades det en Marcus-femma. Jag spelade center. Bredvid mig spelade Marcus Carlsson till höger och Markus Olsson till vänster. På backen hade vi Marcus Sjöström och Markus Johnsson (kan ha varit Johansson eller liknande). Vi brukade starta matcherna så, som en kul grej. Det visade sig ganska snabbt att det dessutom var en bra grej, jag och Olsson och Carlsson (uppenbarligen lättast att kalla varandra vid efternamn) öste in mål. Framförallt var det jag och Olsson som smällde in kassarna, Carlsson sprang mest runt och gjorde massa småfula grejer och vann massa boll i hörnen. Olsson hade nån specialgrej där han sprang upp efter kanten och sköt ur nästan obefintlig vinkel. Jag dribblade mycket och kom på ganska mycket bra lägen i mitten.

Vi vann samtliga seriematcher innan jul, förutom matchen mot seriens andra topplag: Mora 2. Detta var årets sista match. Det var upplagt för en riktig rysare i Gruvrishallen. Två obesegrade lag. Trång plan. Ett hatmöte - Falun mot Mora (än idag en toppmatch i de flesta serier). Mamma var där. Pappa var där. Farmor var där!

Jag gjorde två mål, av vilka jag kommer ihåg ett än idag: Jag vann boll på mittplan, ute vid vänsterkanten, bröt in i planen och kom ensam mot två backar. Jag drev bollen mot höger. Ena backen följde med utåt kanten för att täcka skott, då sköt jag ett skott som passerade backen på insidan. Jag tror inte målvakten ens såg att jag sköt.

Trots mina två kassar ledde Mora med 4-5 när det var blott tio sekunder kvar av matchen. Moras ungar ställde sig upp i sitt bås och började räkna ner, som man gjorde på den tiden (endast när man ledde såklart). "10...9...8...7...6..." skrek de. Sen kom de inte längre, Olsson hängde in ett mål från ingen vinkel alls. 5-5. Vi firade som om vi hade vunnit. "Snacka om matchhjälte!" sa jag till Olsson efter matchen.

Vid den här tiden hade jag bytt ut min gamla Canadien-sticka mot en Exel-klubba med Leksand Stars-tryck. Bladet? Exels extremt klassiska Cat. Nästan lika klassiskt som Unihocs Evo. Evo-bladet (se bild) var för övrigt extremt populärt i IBF Falun under den här tiden. Tränare Håkan rådde min lillebror, och övriga i laget, att köpa klubbor med det bladet. Med all rätt, det var/är ett mycket bra blad. Lättspelat. Mjukt med mycket skålning. Tillverkas än idag vad jag vet, till skillnad från Exels Cat-blad.

Efter jul förlorade vi alla matcher och halkade ner till mitten av tabellen, från att ha legat tvåa (på målskillnad) innan jul. Mycket bittert. I första matchen efter juluppehållet mötte vi Mora 2 igen, eftersom serien vände vid jul. Den här gången gick matchen uppe i Mora, i den av mig avskydda Ryssahallen (numera Unihoc Arena). Vi förlorade med 9-1. Efter matchen grät jag, men jag försökte att inte visa det för någon. Jag var så jävla besviken. Vi hade ju inte förlorat en enda match - och nu fick vi stordäng. Efter den säsongen visste jag i alla fall hur det kändes att förlora (något som jag senare skulle komma att bli mer än van vid, men det återkommer vi till).

Den största triumfen i Samuelsdals IF var när vi vann Viking Line Cup (idag AXA floorball cup). På den tiden var det egentligen inte så mycket att snacka om, det var fyra lag som var med i p87-klassen. Idag är det andra bullar; AXA floorball cup drar årligen 300+ lag från hela världen. Hur som helst så plockade vi ihop de bästa snubbarna från Samuelsdal 1, 2 och 3 (obs: jag spelade i 2:an) och tryckte dit lag som Stäket och Brickebacken. Efter att vi vunnit finalen gjorde vi en tvpuck-hög på målvakten. Det var min första medalj. Jag har kvar den i nån låda hos pappa.

I varje match delades en Viking Line-check ut till matchens lirare i varje lag. Mårten Milling fick utmärkelsen i samtliga matcher. Detta trots att min vän Jerk gjorde sitt livs match i finalen, något han berättade för mig för så sent som en månad sedan. Om jag inte minns helt fel så satte han två kassar (rätta mig i kommentarerna om jag har fel, Jerk, så lovar jag att du ska få återupprättelse). Dock, Milling var Milling. Senare kom Mårten att bli upplockad till IBF:s superligalag så tidigt som i 16-årsåldern, för att senare hänga ett par poäng i Superligan. Nu spelar han golf (mer om Milling i framtida inlägg).

Efter några år i Samuelsdal ville jag satsa lite mer och bestämde mig för att byta lag till IBF Faluns 86:or. Det borde jag aldrig gjort. Det gick skitdåligt för mig där, medan Samuelsdal seglade upp i Sverigetoppen bland 88:or. Mer om mitt dåliga val, Samuelsdal och Sverigetoppen i kommande inlägg. Nu skall jag sova.

När jag kastade klubban:
Jag tror inte att jag heller under denna period kastade klubban någon gång. Jag kastade dock en snöboll i ögat på Joel under en rast i skolan. Han klarade synen.