The present now will l8er be past

Imorgon: Scaniamilen.

Idag: Jag var på gymmet. Körde endast armar.

Igår: En bil tutade på mig när jag tog av mig tröjan här utanför - i ett försök att sluta svettas i alla fall lite innan jag gick upp till lägenheten. Tyvärr var det nog ett gäng killar som satt där och tutade för att vara störiga, inte kvinnor som signalerade av förtjusning.

Obs: Igår frågade Mattis mig hur lång Scaniamilen är.

När det är såhär bra väder verkar till och med Södertälje som en rätt fin stad

Två dagar kvar till Scaniamilen. Jag körde det sista träningspasset inför idag. Det var också det första träningspasset på mer än en vecka. Inte så bra. Å andra sidan så gick det ganska bra idag. Det är bra för psyket att sista träningspasset går bra.

Sprang ca 6 kilometer. Mestadels i flack terräng. Eller terräng... Allt var asfalt. I vilket fall så går det utmärkt att springa flackt. Jag orkar jättemycket. Men när det blir backar, det är en helt annan historia. Som jag skrev tidigare så har jag lagt på mig en del vikt, så uppförsbackar sliter extremt mycket.

En miss jag har gjort i min Scaniamilenuppladdning är att jag har struntat i att provspringa bansträckningen. Jag vet alltså inte hur banan ser ut ifråga om backar och underlag. Om det blir mycket backar på tungsprunget sågspån, då kommer torsdagens äventyr bli fruktansvärt. Om det däremot blir backfritt på halvhård stig, då jävlar!

En annan miss jag har gjort är ju självklart att jag inte har tränat...

Jaha det var den kvällen åt helvete...

Jag har sett fram emot Diablo 3 hur länge som helst. Trailers har kollats. Spelet har förbestälts. Jag har till och med köpt en ny dator.

Och så: idag kom det äntligen!

Men. Tillverkarna, Blizzard, tyckte det var en bra idé att tvinga alla, också single player-spelarna, att spela online. Det kvittar väl egentligen, men till det tyckte de också att det var en bra idé att inte ha tillräcklig serverkapacitet för alla spelare.

Jag har nu suttit i två timmar och försökt logga in för att spela. Utan att lyckas. Och nu måste jag gå och lägga mig, eftersom jag ska upp kvart i sex imorgon. Kul liv. Så går det när man har höga förväntningar på något.

Jag förstår att det verkar löjligt, men jag är både arg och ledsen. Verkligen.

Den här kvällen som skulle bli så bra...

Jag och Goran var på Göta Källare i fredags

Endast fjorton dagar kvar till Scaniamilen

Torsdag. Maj. 2012. Endast 14 dagar kvar till Scaniamilen. När jag anmälde mig hade jag inte räknat med att jag två veckor innan loppet skulle väga in på ny rekordvikt (obs: ej positivt rekord). 93 kilogram. I kroppen just nu har jag två löppass. Ett mycket kort och ett kort. Ett i förrgår och ett igår.

I förrgår var jag och Goran utomhus och tränade. Jag hade lagt upp ett träningsprogram - lite upphopp, lite löpning, lite chins och armhävningar och spurtningar och sådär. Goran spydde lite efter två övningar. Han verkade helt oförberedd på sin usla kondition. Han fick sitta med stoppuret och ta tid på mina övningar och vilopauser. På min sista planka ljög han så att jag fick stå i femtio sekunder istället för trettio. Ändå klarade jag hela!

I går var jag ute ensam och löpte runt i kvarteter. Så klart hade jag mina löpartights på mig. Jag känner mig snabb då plus får snygga ben. Ibland när jag springer förbi äldre damer brukar jag se mig om för att se om de spanar in mig. Hittills har det inte hänt. Varken vid löpning eller annat tillfälle faktiskt. Förra julen spanade en man in Pontus när vi var i Sydneys bögkvarter, det är det närmsta en inspaning jag har kommit.

På Scaniamilen skall jag köra tights utan kalsonger under. Det kommer att vara jobbigt nog också utan kalsonger som knölar ihop sig under pungen. Jag hoppas att "grejerna" ändå kommer att hålla sig på plats. Klassiskt löjliga bilder är ju när Christian Olsson hoppar tresteg och kameran filmar rakt framifrån. Så vill jag inte att mitt skrev ska se ut. Jag kanske skall testa lite småhopp framför spegeln innan loppet. Ser det förjävligt ut kanske jag kan tejpa på något sätt. En kompis till mig gjorde det en gång. Av en helt annan anledning, men jag tror det funkade. 

Jobbet går bra.

Åh ja just det jag var med och vann Korpen Cup i Bromma

Jag fick ett stenhårt skott på benet. Har fortfarande kvar blåmärket, tio dagar senare.

Idag har jag hunnit med så hiimla mycket!

Ha ha. Nä, det har jag inte. Jag har inte hunnit mycket mer än vilken dag som helst, men det brukar vara så man skriver i bloggar. Jag tänker på alla bloggtjejer som aldrig gör någonting, men alltid skriver att de har hunnit med så hiimla mycket.

Deras dagar ser allt som oftast ut som:


"Jag och Stina gick en powerwalk i morse innan skolan *beach 2012 here i come* och ändå hann jag hem och åt en underbar frukost tillsammans med mamma. Keso och frukt med hembakta scones och frukt te. Supergott och nyttigt! Efter skolan träffade jag Magdalena för en fika på stan innan mitt bloggmöte på Spiritgrl. Vad vi pratade om är hemligt men ni kommer få se snart vi har STORA planer på gång. Efter mötet åkte jag bussen ut till Mr. X och åt en underbar middag och avslutade dagen med film (Pretty Woman IGEN haha) och mängder av godis *fetto me*. Puh vilken stressig men underbar dag!"


Följande bilder följer med ovan återgivna inlägg: 1. En bild på frukosten. 2. En bild på Magdalena som sitter vid bordet med en latte. 3. En bild på godisskålen.

Varför kallar förresten alla bloggare sina män för Mr. X (alternativt en annan bokstav)? Gud...

Åt helvete!

Tänkte skriva ett ganska långt inlägg men nu blev det så jävla sent och jag orkar inte. Jag ska ju upp klockan 0545 imorgon. Härligt liv.