Det är många som skriver till mig och undrar vad jag egentligen gör om dagarna. Svaret är: egentligen ingenting. Men idag, idag har jag gjort massa. Eller det känns i alla fall som massa, egentligen är det väl ingenting.
Så här var det: jag vaknade halv sju, gick upp sju, toade, duschade, betalade en räkning. Så långt ingenting alltså. Men sen gjorde jag nåt. Jag åkte in till Stockholm och åt brunch och lyssnade på jazz på Mosebacke tillsammans med kompisar från Linköping. Klockan var elva, maten var ok, jazzen var ok. Priset var inte ok. Ca 250 kronor kostar det att äta kombinerad frukost och lunch i storstan. Hutlöst.
Vi satt i alla fall en timma och fyrtiofem minuter, sen var vår tid ute - någon hade bokat bordet tror jag. Det passade mig bra eftersom jag skulle möta Sanne vid tunnelbanan klockan ett. Jag smög ner en kanelbulle och en ganska äcklig brownie i min väska innan jag gick. Åt Sanne såklart. Hon blev inte jätteglad för den överraskningen.
När vi knallade nedför Götgatan kom solen fram. Jag passade på att få valuta för mina tvåtusenkronorssolglasögon från Persol. Sanne tog på sina också ett tag. Sen gick solen i moln. Jag hade på mina ett tag till. Valuta.
Vi tog tunnelbanan två stationer (Skanstull?) och gick på Åhléns och Systembolaget. Sanne köpte lösögonfransar och vin. Sen gick vi och drack öl på nån pub i Götgatsbacken (som egentligen är en kulle). Toaletterna på stället var äckliga. Ölen höll normal standard. De visade fotboll men ingen skrek. Skönt.
Därefter fick jag bråttom. Min pendel gick kvart i från Stockholm södra och mitt ur visade över halv. På promenaden ner mot Medborgarplatsen träffade jag Patrik, som jag inte hade sett på nästan ett år. Jag sa direkt att jag hade bråttom. Om man träffas sådär och väntar tills dess att man skiljs åt med att säga att man har bråttom, då verkar det ju bara som en ursäkt för att få gå. Därför sa jag det direkt, och det kändes bra att det var sant. Det hade annars kunnat vara något som jag bara hittade på, jag gillar nämligen inte att stå och chatta sådär mitt i gatan. När jag var liten fick jag alltid vänta timmar (minuter) medan mamma stod och pratade med väninnor hon träffade på "stan" i Falun. Tråkigt. Patrik är i och för sig en sådan person som jag skulle kunna bli stående med, men det är en annan historia.
I alla fall så hann jag med pendeln. I Södertälje växlade jag till buss och åkte upp till jobbet. Där var jag i två timmar. Bytte en skruv som hade gått av och vaktade min rigg så att den gick ordentligt. Sen läste jag en PC för alla som låg där, gick på toa, tog en kaffe och åkte hem. Hemma kollade jag på Sherlock Holmes 2 och åt popcorn och drack Coca-Cola.
Gud vad jag droppar platser i Stockholm. Det plus att jag springer på folk hur som i city (sprang in i en Andreas också) gör att det känns lite som att jag bor där. Men det gör jag ju inte. På måndag börjar jag banta.
Jag blev visst glad! Sluta ge mig dålig publicitet. Du glömde skriva att jag köpte mascara också.
SvaraRadera