Jag var o spela biljard med Sanne igår i Stockholm nånstans. Ett bra ställe sa Sanne. Hon hade gjort prao där. Det var bra ställe. Jag trodde att det skulle vara sunkigt. Biljard känns sunkigt. Men det var inte sunkigt. Det var bra! Det var kul att spela också.
Jag har spelat biljard, med riktig pinne osv, typ tre gånger innan. När jag och Pontus var små jobbade farmor och farfar på en Herrgård i dalarna. Där fanns biljardbord på övervåningen. Vi brukade stå och rulla bollarna från ena kortsidan mot hålen på andra sidan. Det fanns nog nån regel men jag minns den inte. Kanske vann nån, kanske hade farmor konstruerat det så att ingen skulle bli den ledsna förloraren. Och därmed ingen den dryga vinnaren, alltså. Som vanligt blev det snabbt kul att rulla hårdare och hårdare. Det var inte ovanligt att bollarna studsade över kanten och ner på golvet. På det fina och säkerligen dyra herrgårdsgolvet. Farmor måste haft en ängels tålamod med oss.
På mitt gymnasium fanns det ett biljardbord i cafeteriaområdet. Jag spelade där en gång tror jag. Annars var det ju de lite coolare som spelade där. De lite mer högljudda. Nu minns jag inte om vi hade biljardbord i cafeterian på högstadiet, men om vi hade det så gällde samma där. Wack att jag inte minns det alltså. Jag brukar minnas sånt. På utegårdarna fanns i alla fall skeva pingisbord i murket trä. Där spelade jag på sommarhalvåret. Kul.
En gång gick Carlsson och Karl och Jonas (och fler?) från träslöjdsalen för att tälja pinnar i det fina vädret. När slöjdläraren kikade ut spelade de pingpong. Han blev vansinnig.
I alla fall. Jag skrev att jag spelat biljard tre gånger. En var på Lugnetgymnasiet. De andra två gångerna är utomlands. När jag var utomlands på riktigt första gången. På Cypern. Och sen när jag var det tredje gången, i jag minns inte var. Mallorca kanske? Ännu en gång sviker mig mitt minne...
Det jag minns från Cypern är att billjardbordet gick sönder en gång. Bollarna kom inte ut. Mamma tyckte att jag skulle säga till i baren att det var trasigt. Jag sa det. Då frågade barmannen vad som var fel. "I don't know", svarade jag. Sen var jag jättestolt över det svaret. Jag sa till mamma sen: "Jag sa I don't know, för jag vet ju inte vad det är för fel". Men egentligen vågade jag bara inte säga något mer på engelska. Säkert tränade jag innan med mamma; "Okej, jag säger såhär då... The pool table is broken. Ok?"
Ett vanligt svar från mig idag är ungefär detsamma. När jag tycker att jag får dumma frågor om något som inte fungerar. "Vad är det som är fel?", säger nån. "Ja om jag visste det skulle jag väl göra något åt det", svarar jag.
Resten av det här inlägget kommer i ett annat inlägg. Det här blev för långt. Men här kommer en bild på mig från 2008, när jag och Mattis och Jesper bodde tillsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar