Hej bloggen,
Jag mötte en man igår i Lunagallerian. Strax innan hade jag varit och handlat lite kompletterande grejer på dyra fula Coop inne i stan. Det jag kompletterade med var chips och tranbärsjuice. Jag hade glömt köpa det innan när jag var iväg på Willys.
På väg hem från dyra fula Coop i stan mötte jag i alla fall en man. Jag spelade jättehög musik i lurar. Han tecknade att jag skulle ta av mig lurarna. Jag gjorde det. Han sa att han ville be om en tjänst, och att han tyckte att det var lite pinsamt. Det kändes direkt som om det var något lurt på gång. Dock såg han inte så lur ut. Och han pratade göteborgska, vilket ju låter väldigt trevligt och ofarligt.
Han berättade ganska osammanhängande om nåt tåg han skulle ta. Han hade 300 kronor på sig sa han, men tåget kostade "319 eller 329, nåt sånt". Därför ville han att jag skulle ge honom pengar. Han hade nån bok med sig, inknökad i ett sidofack på nån slags större portfölj som han svingade runt med. "Connely", sa han. "Värd säkert 250 spänn. Jag fick den när jag fyllde år. Du kan ta den om du vill."
Alltså, direkt någon kommer till en och ber om pengar blir man ju fundersam. Speciellt blev jag så nu. Det verkade för mig ganska konstigt att han inte ens visste priset på den resa som det var så himla viktigt för honom att komma med på. Ändå övervägde jag att ge honom tjugo spänn. Vafan liksom, tjugo kronor är inte speciellt mycket för mig, och är det sant som han säger att han verkligen behöver pengarna för att komma hem så hade jag ju gjort årets goda gärning.
Tyvärr för honom beter han sig fortsatt alldeles för ivrigt. Han bara snackar på. "Så om jag kunde få en tretti kronor vore det ju jätteschysst", tyckte han. "Och pengar till en kopp kaffe också", fortsatte han sen. Då tänkte jag bara, vafan. Om han behöver pengar till en biljett. Om det är så viktigt. Så jävla viktigt. Varför vet han då inte ens hur mycket pengar han behöver? Och varför i helvete ber han om ännu mer pengar utöver det? Till en jävla kopp kaffe? Så jävla dumt.
Så jag sa bara att jag inte hade några pengar. Fastän jag uppenbarligen hade det, eftersom jag hade varit och handlat. "Men du har inte bara några kronor, vad som helst", försökte han. "Nej, jag är ledsen", sa jag. Hör försökte jag alltså på något sätt undvika att tala om som det var, att jag inte ville ge några pengar eftersom han var så jäkla skum. Genom att ljuga tänkte jag att han kanske inte skulle bli arg. Men det blev han ändå. "Jävla pajas!" sa han till mig och gick.
Och jag blev ledsen. Det kändes jobbigt att han sa så. Jag är väl ingen pajas. :(
Sen blev jag arg. Vilken jävla pajas HAN är. Vilken jävla idiot.
Fy fan för pajasar.
Trött jag blir...
Är...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar