Jag uppgraderar Jerks kommentar på förra inlägget till ett eget inlägg:
"Helt korrekt så var det två kassar som hängdes in.
Det första var ett friläge som skapades ur ingenting genom att jag bröt en petning vid ett frislag. Sen sprang jag tamejfan för allt vad jag kunde. Det var över i princip hela planen, och alla som spelat på lugnets golv vet att planerna är stora och golven mjuka = jobbigt. När jag väl kom fram så la jag enkelt in bollen. Detta var i ett mycket avgörande läge i matchen, bara det borde genererat i en utmärkelse som matchens lirare. Men inte nog med detta.
Lite senare pillade jag in en boll ur någon slags grötsituation vid hörnet. Given succé! tränaren sa att det var "något stort".
När sedan segern var bärgad och priserna skulle delas ut kom bakslaget. Innan det var dags för pokalen var det utdelning av pris till matchens lirare. Det blev Mårten. Alla mammor blev nöjda. Efteråt var jag så besviken, trots en cupseger, att jag inte ens kände på pokalen.
Det var nog här jag fick insikten om att det inte är vad man gör som räknas, utan snarare att allt blir enklare om det blir som det alltid blivit.
Denna episod kan möjligtvis vara något uppförstorad. Det kan ju ha hänt att Mårten drog in 4 kassar. Men det är i sammanhanget oviktigt!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar